Allt man missar

En av dom svåraste sakerna med att vara här i Turkiet är att man får ett helt nytt liv här, men det liv man har där hemma fortsätter. Man skulle så otroligt gärna vilja delta i båda, men nu är man här och livet där hemma fortsätter utan en. Detta innebär ju att man missar många saker som händer hemma som man gärna skulle vilja delta på. Även om jag ett par gånger har känt att jag hellre skulle vara hemma den stunden än här i Turkiet så vill jag inte kalla det hemlängtan. Det är bara en längtan att för en stund få ta del av ditt vanliga liv, för ibland är det så irriterande att det fortsätter utan dig. Att få ge systern den stora kram hon förtjänade efter att ha fått sin fina fastanaställning och gratulera pojkvännen till det nya jobbet skulle ha varit så fint, och vad skulle jag inte ha gjort för att få vara hemma och möta systern när hon kom hem från sin tre månaders resa i Afrika? Nu är också min faster från Australien på besök hemma hos oss och henne har jag inte sett på två år så känns så synd att jag inte får chansen att se henne. Idag är också den dagen som man har haft siktet ställt på i flera månader nu, 16 juni. Pojkvännen slipper äntligen ut från militären och nu skulle jag vilja vara hemma med honom och dela hans glädje.

Men allt detta, är det lilla pris jag får betala för mitt fantastiska liv här. Det liv som är omtumlande, prövande, spännande, lärorikt och helt otroligt. Det finns inte en gång än som jag har ångrat att jag tog chansen att komma hit. Man lär sig så mycket här och växer så mycket, om det inte märks utåt så märks det i alla fall inåt och det är tillräckligt för mig. Jag älskar mitt liv här och jag älskar den person jag är när jag är här.
Det var inte ett lätt val att åka med tanke på vänner, familj och pojkvän men ack vad jag är glad att jag gjorde det. Jag tror det går inte att räkna hur många gånger jag har fått frågan ”men va, hur kan du åka när du har pojkvän?”
Självklart är det inget lätt val att lämna sin pojkvän i ett halvår och sticka iväg till ett annat land. Men det här var något jag verkligen ville göra, det var ju drömmen. Och jag står fast vid att man ska inte behöva välja mellan kärleken och sina drömmar, man ska kunna få båda. Ja, ett halvår är en ganska lång tid att vara ifrån varann men om jag inte skulle ha åkt, och om jag om några år framåt skulle ha sett tillbaka skulle inte ett halvår ha verkat som någonting och jag skulle ha blivit så besviken och ledsen över att jag aldrig åkte. Jag hade ju också turen att ha en så osjälvisk pojkvän som lät mig åka utan att klaga det minsta, och det är jag så tacksam för. Och att veta att vi kan vara borta från varann ett halvår och jag sen kan komma hem och allt är som förut, det är guldvvärt.

Det sista jag ska nämna är att nu är det exakt två veckor tills mina systrar kommer hit och jag är så ivrig så jag knappt kan behärska mig!